Vissa personer som jag träffat under åren har etsats kvar i mitt minne. En sådan person var Erik. En gång i tiden var tanken att berätta hela historien i bokform, men det blir troligtvis aldrig av.

Jag träffade Erik första gången när jag jobbade som skötare inom psykiatrin i mitten av 80-talet. Sista gången jag träffade honom var i början av juni 1989. På psykiatriavdelningar i Boden fanns det samtalsrum. Med en snidad skylt från arbetsterapin som man kunde vända på med texterna, ledigt/samtal pågår. Tanken var att när jag som skötare skulle ha ett samtal med någon av patienterna som jag var kontaktperson för så skulle dessa sterila och tråkiga rum användas. Jag tog så ofta möjligheten fanns ut “mina” klienter på andra äventyr. Ibland var det till någon fiskesjö, ibland till andra aktiviteter. För mig var det mer naturligt att prata om livet kring en flammande eld vid en sjö, än med en vävd duk från arbetsterapin på bordet mellan oss i samtalsrummet. Erik berättade att han gillade bilar och motorsport, samt spelat en del tennis så det blev ombytesbänken vid tennisbanan som blev vårt “samtalsrum”.

Eriks far var en duktig hantverkare och gjorde bl a tennrenar. Både med och utan ackja. När Erik växte upp och hade tagit körkort i början av 70-talet så hade Eriks far köpt pojken en fin kostym och en bättre begagnad silverfärgad Jaguar XJ6. Erik som hade utseendet till sin fördel lastade tennföremålen i bilen och började sälja dessa även utanför länsgränsen. Erik charmade många kvinnor inom hemslöjdskedjorna och affärerna gick bättre än någonsin.

Erik träffade en kvinna i början av 70-talet och de fick även en dotter. Allt såg ut att gå bra för Erik, men cannabis och stundtals bruk av amfetamin började sakta men säkert försämra läget. Erik upplevde att det inte kändes bra att köra Jaguaren tom på last från södra Sverige till Luleå när han var på hemresa efter tennförsäljningen. Det var nu han började transportera upp olika droger till Norrbotten. Dessutom hade han börjat få lite “toppar och dalar” i sitt mående. När han var på topp var han säljaren i kostym och när det var dalar så låg han mest hemma och studerade målningen av takpanelerna i lägenheten på Porsön.

När jag träffade Erik i mitten av 80-talet hade han kommit in inom psykiatrin med vårdintyg. Han var i dåligt fysiskt och psykiskt skick. Åren av missbruk hade satt sina tydliga spår. Familjen med flickvän och dotter hade tagit avstånd från honom, likaså hade han tappat körkort och tillgångar. En viss charm och ett sympatiskt beteende fanns dock kvar. Det var under dessa år som kontaktperson för Erik som jag lärde känna honom och i viss mån även hans närstående. Erik berättade att han gjort många misstag i sitt liv, men det han mådde sämst över var att han sålt droger och då även till minderåriga. Han redogjorde även för olika sätt att begå självmord. Minns så väl att han berättade att folk som hänger sig ofta gör fel. De hängs inte, utan stryps sakta men säkert via för tunna rep och snören, istället för att använda tjocka rep med löpknut och använda kroppsvikten mer så nacken knäcks. Sommaren 1988 lyckades Erik få tillbaka sitt körkort och han visade med stolthet upp sin införskaffade röda Volvo Amazon från 1967. Erik berättade att han hade som mål att kunna åka ut på skolar i länet och redogöra för vad han varit med om och visa upp sig själv som ett skrämmande exempel. Den sistnämnda formuleringen använde han ofta.

I vilket fall var vägen tillbaka till mer drogfrihet ingen autostradare. Jag minns iaf att Erik vid åtminstone  tre tillfällen var med om incidenter med den röda Amazonen där han kört drogpåverkad. Vid ett tillfälle hade polisen fått stoppa honom med spikmatta efter 97:an och då förstår man problematiken. Vid varje tillfälle fick Erik körkortet indraget mellan en till två veckor. Jag minns att jag tänkte själv att om jag gjort något liknande så hade det nog dröjt betydligt längre innan jag fått tillbaka något körkort förutom en saftig straffpåföljd. Det Erik nu gjorde var att börja tjalla till polisen om andra personer som sålde narkotika i länet. Han kunde ringa till mig och säga “Bertil, imorgon kan du nog läsa i tidningen om en narkotikaliga som polisen nystat upp”. Erik visste att han spelade ett högt spel, men såg detta som ett led i nå sitt mål om att kunna berätta sin historia.

Sista gången jag hörde av Erik var i mitten av juni 1989. Då ringde han och berättade att han varit med och sprängt en liga med verksamhet långt utanför länsgränsen. Han önskade mig en trevlig semester och jag bad honom vara lite försiktig och sa att jag skulle försöka hjälpa honom med någon kanal så han kunde komma ut till skolor under hösten som han så gärna ville.

Även denna gång var det uppslag i både tidningen, radio och TV om polisen som med bravur lyckats komma åt ytterligare en liga. Í slutet av min semesterperiod så ser jag en lördagsmorgon Eriks dödsannons tidningen. Minns att jag blev alldeles kall inombords. Jag tog bilen och åkte direkt upp till psykkliniken. Jag försökte få tag i överläkaren som brukade skriva ut Eriks mediciner, men doktorn var på semester. Nu visste jag var journalerna förvarades och även var nyckeln till arkivrummet var så jag beslutade mig för att på eget bevåg läsa den rättsmedicinska rapporten som utförts efter att Erik obducerats.

Erik hade funnits cirka fyra dagar efter att döden inträffat. Det var någon av grannarna på Professorsvägen som slagit larm, känt på den olåsta dörren och klivit in i lägenheten på grund av viss lukt. Erik hade hittats hängande i lampkroken i vardagsrummet. Han hade haft en tvättlina, cirka fyra mm bred runt halsen och en stol var vält på sidan om. Jag kunde även läsa vad han ätit strax innan döden inträffade, men även att det inte funnits några spår av droger. Vidare konstaterades att det inte fanns skäl att tro att brott låg bakom, utan detta var ett självmord som en person i samhällets marginal valt att begå.

Jag kanske är lite konspiratoriskt lagd, men jag trodde inte i slutet av 80-talet på detta med självmord och nu några decennier senare tror jag fortfarande inte på att det var ett självmord. Nej, Erik mådde bättre än tidigare när vi talades vid sista gången. Han hade börjat så smått se ljuset i tunneln, men hans bytesaffärer med polisen var nog den troliga dödsorsaken. Det finns starka krafter även än i dag i leden som ägnar sig åt droghandel. Golare är inte speciellt populära.