I början av förra seklet fyllde ackorden sin tänkta funktion. Oftast var ackorden individuella. Det innebar att den som exempelvis var snabbare på att utföra ett moment hade mer betalt än den som inte var lika snabb. Vid den här tiden var även momenten få för dåtidens medarbetare. Att momenten var få innebar också att medarbetaren var lätt att byta ut när han/hon blev sliten och inte orkade hålla takten. Man skiljde på hand och hjärna. Blue colour and white colour workers. Detta var taylorismens och tidstudiernas stora era.

I slutet av 60-talet pågick det både legala och illegala strejker där man ville få bort ackorden i olika branscher. Det ansågs från fackliga sidan som icke humant och arbetsmiljön blev även den lidande. Dessutom bidrog ackordet till att medarbetarna specialiserades, vilket i sin tur ledde till förslitningsskador. Vid den här tiden var det arbetsgivarna som ville behålla ackordet.

I byggbranschen före 1988 var medarbetarna oftast projektanställda. Det innebar att om inte medarbetaren var tillräckligt produktiv fick han inte komma tillbaka. Jag skriver han för att för 25 år sedan var kvinnorna inte många. I dag finns fler, vilket jag tror är bra för branschen. Sedan 1989 är den dominerande anställningsformen tillsvidare (fast anställning).

I dag är ackordsystemet  föråldrat och fungerar inget vidare i dagens byggföretag och med entreprenadformer som totalentreprenader, partnering, samarbetsavtal och förtroendeavtal.  Någon koppling till vare sig företagets lönsamhet eller  effektivitet finns ej med dagens uppgörelser. I dag är flertalet av ackorden mer eller mindre fejkade och det är bestämt av både företag , fack och medarbetare vad timlönen ska bli mellan tummen och pekfingret. I bland väljer man att mäta något enstaka moment under byggtiden som ska spegla den totala tiden. Uppgörelserna lider ofta av stora reliabilitets- och validitetsproblem. Ska man nu prompt mäta produktivtet så bör man rimligtvis mäta hela byggtiden och där alla moment ingår.

Det är inte så jag att missunnar medarbetare som gör ett bra jobb en bra lön, men jag tycker att det är dags att mäta den prestationen på ett annat sätt än ett ackord som är baserat på fart och tid i någon form. Andra människor i samhället har en fast månadslön och de gör bra arbetsinsatser utan ackord. Varför måste en byggarbetare ha ackord för att göra ett bra jobb? Att det förekommer alltför många arbetsolyckor i byggbranschen tror jag också skulle minska om ackorden skrotades för gott.

Ska man nu värna om prestationslönen så är det dags att lönformen kopplas till ett företags lönsamhet eller ett enskilt projekts lönsamhet. Detta ger dagens och framtidens medarbetare en bättre helhetsyn och delaktighet i den totala prestationen. Det som företagens styrande måste bidra med är att öppet redovisa kalkyler och ekonomi för yrkesarbetarna. Några av medarbetarna i arbetslaget bör ha full insyn i uträkningar, budget och kalkyler. Det gäller att ge byggjobbarna mer ansvar i processen. Detta fungerar inte fullt ut idag, vilket gör att byggjobbarna inte känner den tillfredsställelse för resultatlönen som denna form av prestationslön förtjänar.

Efter den 28 februari 2013 går det gällande byggavtalet ut. Frågan är vad som händer med ackordsystem baserade på tid i någon form i den kommande förhandlingen? Vilken av parterna Sveriges Byggindustrier och Byggnads vågar inse att ackordet i dess nuvarande form är förlegat? Konkurrensen från andra länders medarbetare är på starkt antågande, vilket inte i sig är någon nyhet. De svensktalande byggjobbarna har inget försprång när det gäller att vara produktiva eller vara disciplinära gentemot arbetstiderna. Däremot kan de konkurrera med en helhetsyn där man jobbar i ett team med företagets ledning och chefer med ett bättre och verklighetsanpassat lönesystem. Dvs att alla drar åt samma håll. Smarta lösningar i samförstånd är konkurrensmedlet. Fortsätter byggfacket att tjata om ackordets förträfflighet så finns det inga inhemska byggjobbare kvar vid de större byggföretagen om tre-fyra år. De stora bolagen kommer att ta in underentreprenörer från låglöneländer som utför arbetsuppgifterna. Vilka byggbolag vill ha en uråldrig löneform som i sig är lönedrivande för de anställda, men som inte har någon koppling till ekonomi eller effektivitet?

Parterna bör i den kommande förhandlingen komma överens om ett stringent regelsystem för resultatlöner, samt tillåta löneformen månadslön för alla byggjobbare. I dag är månadslön endast tillåtet, enligt avtalet, för de som har tidlön. Varför inte tillåta fast månadslön som löneform även för de som går under prestationslöner? Idag är det inskrivet i avtalet att lönen är per timme för de som har prestationslön. Detta är lika föråldrat som ackordet. Finns väl ingen idag som anställs för exempelvis tre timmar? Månadslönen ska vara huvudlöneform och med möjligheten att kombinera denna med ren resultatlön upp till max 15 procent utöver den ordinarie månadslönen. Den överenskomna lönemodellen ska gälla för alla byggnadsarbetare på ett företag. De är dags att sluta göra skillnad på de som jobbar mot privatkunder och de som jobbar vid större byggen. I framtiden, med ovanstående förslag, blir det mindre fokus på lönen. I stället kommer yrkesarbetarna att välja det företaget som exempelvis har bästa arbetsmiljön, bästa ledarskapet, högsta trivseln, bred kompetensutveckling och där möjligheten finns att delta i hela byggprocessen. I långa loppet så kommer detta förslag att leda till att olyckorna minskar, fler kvinnor kanske väljer byggbranschen (vilket förbättrar branschkulturen), byggkostnaderna minskar, byggfelen minskar och vår boendekostnad kanske kan bli lägre. Med nuvarande löneform går både pengar och tid åt till dessa ackordsdiskussioner som tredje man i slutändan får betala för. I förra avtalsförhandlingen började man prata om samförstånd. Skulle man klara av att mönstra ut ackorden och ersätta dessa med något annat och bättre så skulle detta bidra till att förhandlingsklimatet förbättras ytterligare. Frågan kvarstår; varför vill man ha kvar ackorden i byggbranschen?