Kände att det var läge för ett nytt inlägg när jag såg inslaget i TV om att Byggnads och Ledarna vill ha fler kvinnor till byggbranschen. Ja, tanken är god iaf. Min erfarenhet är att kvinnor som söker sig till branschen och som omfattas av kollektivavtalet mellan Sveriges Byggindustrier och Byggnads har det lite lättare än de som anställs som chefer i olika positioner. På kollektivsidan där även SEKO Väg- och Banavtalet ingår (varför är inte SEKO med?) är det oftast mer praktiska svårigheter med omklädningsrum och duschar som sätter vissa käppar i hjulen för rekryteringen. Oftast är det en kostnadsfråga i slutändan för företagen.

Att anställa kvinnor med bra utbildning från universitet var inga större problem under mina år. Däremot att behålla dem var mer problematiskt. När vi träffar nya människor i allmänhet inleds oftast en “smekmånadsfas”. Under denna fas är det mesta bra . Sedan när de rosa molnen skingrats så uppstår ibland slitningar och ifrågasättande. Kvinnor känner själva att de måste prestera bättre än männen för att erhålla mer ansvarsfulla arbetsuppgifter. Får de inte detta ansvar utan ställs lite åt sidan så väljer många att sluta i stället för att kämpa. Det jag vill ha sagt är att det är väldigt få gånger som överordnade manliga chefer kommunicerat på ett felaktigt sätt. Däremot i praktisk handling, dvs de konsekvenser deras beslut ger när det gäller ex en befordran, kan ge en negativ effekt. Som vanligt är det konsekvenserna som styr vårt handlande, inte vad som sägs.

Kulturen hos de olika byggföretagen skiljer sig en hel del och jag tror inte NCC var sämre än snittet. Det fanns klara uppsatta mål för oss som personalchefer i bolaget att anställa kvinnor med lämplig utbildning och bakgrund. Däremot var målen på att behålla de nyanställda kvinnorna inte lika tydliga. Nu har det gått några år sedan jag slutade vid NCC och förhoppningsvis har man kommit en bit på vägen när det gäller att behålla och utveckla sin personal.