Har genom åren lärt mig att gränsen mellan alkoholist och alkoholbrukare inte är så stor som många tror. Ibland i mitt nuvarande jobb stöter jag på personer som har alkoholproblem. I grunden tror jag att det är vår arvsmassa som avgör om vi har benägenheten att utveckla alkoholism eller ej. Sen kan man fråga sig varför vissa blir nyktra alkoholister och klarar sig från alkoholen medan vissa dör pga denna sjukdom?

Ett av mina första jobb var som visstidsanställd skogsförman/verkstadsarbetare vid Holmforshemmet utanför Boden. Holmforshemmet var en alkoholistanstalt där drygt hälften av de 40 intagna var där pga LVM (Lagen om vård av missbrukare). Det första uppdraget jag fick av den arbetsgivaren var att tillsammans med ett antal intagna avverka skog på Holmforshemmets marker. Minns framförallt en av de intagna. Han hade ett finskt dubbelnamn och jag väljer att kalla honom för JP. Som person var JP lite trubbig, rätt tjock, hade diabetes och pustade och stånkade. Han klarade inte av att hantera en motorsåg, men var ändå med och drog ihop ris och skötte fikat åt oss andra. I vilket fall fick jag en rätt bra kontakt med honom och han berättade att hans liv gick ut på att dricka alkohol. Han kom alltid in via LVM. Att komma till Holmfors frivilligt fanns inte på hans karta.

Många av de andra intagna berättade och bedyrade ofta för mig att de inte skulle dricka en droppe till efter de blivit utskrivna. JP sa aldrig det. Efter visstidsanställnings slut så sommarjobbade jag ett antal somrar vid Holmforshemmet som vårdare och träffade JP vid några tillfällen. Naturligtvis försämrades hans fysik för varje gång. Sista sommaren jag jobbade där skulle jag skjutsa JP till järnvägsstationen i samband med hans utskrivning. JP ville att jag skulle köra honom direkt till Systembolaget så han slapp gå från järnvägsstationen tur och retur. Det hela slutade med en kompromiss och jag släppte av honom mittemellan bolaget och järnvägen. Det hela kändes så där och minnet levde kvar hos mig på något sätt. JP var iaf en väldigt ärlig person och på något vis så nådde jag honom när vi pratade. Synd bara att han kommer att supa ihjäl sig tänkte jag.  De andra som jobbade på anstalten upplevde honom som väldigt introvert och svår.

Åren gick (åtta år) och jag hade själv börjat plugga i Umeå och hade sommarlov och var på Bodentravet. Fram kommer det en lite skäggig man, rätt smal och som verkade bekant på något vis. Han frågade med lite finsk brytning om det var jag som var Bertil. Det tog en stund för mig att förstå att det var JP som jag hade framför mig. Jag sa att det var jag som var Bertil och frågade JP om han var intagen igen och hade permis.

JP berättade då att han var nykter alkoholist sedan sex år tillbaka, flyttat till Skellefteå, att han spelade alldeles för mycket och drack kaffe i mängder. Han visade upp sina Mercanycklar och förklarade att han fått tillbaka körkortet och även träffat en kvinna. Jag hade väldigt svårt att tro att det var sant och frågade JP vad som hänt. Han var ju den sista på jorden som skulle erkänna att han var alkoholist. Han berättade att för sex år sedan hade han efter att ha supit några veckor i streck, blivit intagen på akuten i Umeå. Läkaren som tog emot honom hade kort och gott sagt till JP att hans kropp inte klarar en suparperiod/vända till. Läkaren förklarade även för JP att nästa gång han kom till sjukhuset, skulle det bli med “fötterna före”, dvs död. Sen hade läkaren lämnat JP ensam i rummet med sin dödsångest och i samband med detta hade JP konstaterat att han var alkoholist och att han inte var redo för döden. Ibland kan ångesten inför sin egen död vara en motivationsfaktor.

Det hela slutade med att jag gav JP en vänskaplig kram och önskade han all lycka. Om han lever idag vet jag ej, men jag hoppas att han gör det och att han har det bra.